Dans. Hur jag skulle kunna leva utan den är något jag aldrig frågar mig själv eftersom jag vet att det bara inte går. Precis som om kocken skulle kunna leva utan att laga mat. Eller fotbollsspelaren utan fotboll. Det bara går inte.

Dans är min passion, hur jag uttrycker mig, hur jag tänker. Dans är allt. Dans kan få mig till tårar, skratt och smäta men något den alltid ger mig är glädje och lycka. Man kan inte annat än att dansa med ett stort leende på läpparna för att man bara älskar det man gör.

Bland det bästa som finns är en riktigt bra koreografi till en underbar låt och det absolut bästa som finns är om man dessutom får vara en del av den, att få dansa och dela med sig av den på en stor scen i svart mörker med endast några få strålkastare som lyser upp scenen. Endast dansare kan förstå den känslan och längtan efter att få känna den.

Med hörlurarna intryckta i öronen som dunkar på hög volym sittandes på tåget, bussen eller i bilen är där koreografierna kommer som bäst.

Att leva ett liv utan dans skulle enligt mig vara att inte leva alls. Den måste alltid finnas där.

Dansen har alltid funnits där för mig när det kändes som ingen annan gjorde det.

Danskläderna är på, danskompisarna är där, musiken sätts igång och fötterna börjar röra sig. Terapi.