dag 11 - ett oslagbart minne

Ett oslagbart minne kan vara olika saker. Det kan positivt eller negativt. Bra eller dåligt. Hemskt eller underbart. Glatt eller ledsamt, beroende på vilket minne man väljer.
Jag har massor med minnen att välja mellan, både bra och dåliga. Jag skulle kunna berätta om mina underbara dansminnen eftersom på scenen är jag på topp, där mår jag allra bäst! Eller underbara dagar med mina fina vänner. Eller kvällen jag insåg att jag var riktigt kär i killen som sedan skulle komma att bli min pojkvän.

Men jag har bestämt mig för att välja ett starkt minne, som på olika sätt är allt det jag beskrev innan. Det är både positivt och negativt, bra och dåligt, hemskt och underbart, glatt och ledsamt.

För två år sedan skulle jag, min familj och min kusins familj åka hem från Florida. När vi stigit på planet börjar min kusin, som är väldigt flygrädd, att bli lite ängslig. Självklart börjar jag och min bror reta henne för det, och hittar på historier om att planet kommer krascha eller sprängas. Ju mer rädd hon blev, desto mer skrattade vi. Vi tyckte det var skitkul! Det var ganska molningt uppe i luften så planet skakade lite ibland. Då sa jag och William saker som "åh nej, där åkte ena hjulet av..".

Efter att vi skrämt upp Elin rejält och hon bett oss att sluta säkert 100 gånger, slutade vi. Men inte visste vi att bara minuter senare skulle våra historier bli verklighet.

Det var ett litet plan och vi satt alla splittrat. Jag, Elin och William satt ihop nästan längst bak i planet, min morbror och hans fru satt tillsammans några rader framför oss och mamma och Erik några rader framför dem.

Efter att vi har varit i luften i kanske 20 minuter får jag helt plötsligt känslan i magen man får när man åker berg-och-dal bana och ser i ögonvrån hur himlen utanför fönstret åker jäkligt fort. Planet störtar. Rakt ner. Jag hör hur folk börjar skrika, jag hör min mammas röst högst. Själv är jag helt tyst. Jag tror jag blev sådär halft i chock. Jag tror dock att mina ögon expanderade till storleken av grytlock.

Men vi störtade bara i några få sekunder innan planet kom till rätta igen. Alla var vettskrämda. Jag kommer ihåg hur jag tyckte det var skönt att mamma satt så pass "långt" ifrån mig eftersom hon alltid blir så rädd när planet guppar och skakar. Nu önskade jag bara att hon satt bredvid mig.

Det dröjer ett långt tag innan vi ens ser skymten av en flygvärdinna eller ljudet i högtalarna börjar knastra. Så fort kaptenen börjar tala, blundar jag och förväntar mig det värsta. Jag var 100% säker på att planet var kapat. Men när kaptenen sagt sitt, öppnar jag ögonen, drar en djup suck av lättnad och slappnar av. Först då känner jag naglarna från min kusins hand som skavt in i huden på mig. Jag hade inte ens känt att hon tagit min hand.

Det som hänt var att ett annat plan att kommit rakt emot oss och kaptenen hade blivit tvungen att ducka. Faktiskt väldigt skickligt gjort. Vi åkte tillbaka till flygplatsen i Florida för att försäkra oss om att planet var okej. Där fick vi vänta i några timmar innan kollen var klar.

Vägen hem sen gick bra och ingen hade tagit skada. Dock var det en barnfamilj som inte vågade gå på planet igen. Sen kom vi tillbaka till Greensboro och kunde fortsätta semestern utan problem.

Mina vänner, familj och de som känner mig och som säkert har hört den här storyn flera gånger tycker väl att jag tjatar för mycket om den och berättar om den för mycket men har man varit med om något sånt här eller värre saker som t.ex ett rån, inbrott eller något annat mycket värre så är det det man tänker på när en sådan fråga ställs.

Jag är bara glad att vi alla klarade oss och att kaptenen såg det andra planet i tid. Annars hade ni inte hört mig tjata om det här så många gånger!

Applåder till dig som orkade läsa allt detta. Jag avgudar dig. ♥



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Välkommen till en personlig blogg fylld med bilder, lite babbel, inspiration, konst och dans.
bloglovin
Den 28 maj 1996 kom jag till världen och namnet blev Sigrid. Just nu går jag mitt sista år på högstadiet i Båstad där jag nyligen är bosatt efter att ha spenderat nästan hela mitt liv i Eskilstuna.

bloglovin